Med ordalydelsen sona avser jag inte gottgöra, utan avtjäna sitt straff, vilket är två helt aparta företeelser. Att gottgöra någon som dödats är inte möjligt. Men att sona sitt straff, inte handlingen, är däremot möjligt. Handlingen går inte att sona, utan den är, till stor sorg för de anhöriga till den som dödats, ett irreparabelt faktum. Att värdera en människa liv utifrån påföljden för den som tagit en annan människas liv är nog väldigt svårt, men devisen "öga för öga och tand för tand", i den meningen att gärningsmannen också dödats, medför inte heller att brottet kan anses sonat, det vill säga gottgjort, utan leder till ännu ett brott – nämligen mordet på den som en gång mördat! Det är inte rättvisa utan hämnd.
Samhället, det vill säga den kollektiva massa av människor som utgör vårt land, eller dess företrädare staten, har ingen rätt att hämnas på någon som en gång dödat. Om lagen förbjuder en annan människa att döda gäller det även samhällets företrädare. Moraliskt kan det aldrig vara försvarbart att döda någon som dödat en människa, om det är förbjudet i lag, eftersom man själv (läs samhället) begår samma brottsliga handling. Detta är elementärt och behöver inga vidare utlägg.
Vad som däremot inte verkar vara särskilt elementärt är att en person som avtjänat sitt straff också ska vara välkommen tillbaka till samhället som en fullgod medborgare. Straffet, det vill säga påföljden, verkar för vissa brott inte vara möjligt att sona. Den dömde lever med en livslång påföljd, det vill säga livsdom, i allmänhetens ögon. Det är inte rättvist, humant eller särskilt ändamålsenligt. Alla brott måste självklart följas av en påföljd, ett straff i någon form, men alla påföljder måste även vara möjliga att sona – även de som utdömts för mord! Om känslorna, eller den mediala och politiska populismen, får styra blir lösningarna för hur vi ska förhindra att nya brott begås sällan särskilt humana, logiska eller samhällsnyttiga, utan då finns det en överhängande risk att vi drunknar i ett kriminalpolitiskt moras av vedergällning istället för rehabilitering och återanpassning.
Med vänlig hälsning
Tony
Kommentar av Tony publicerad på hans Blogg den 13 december 2010.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar